Alla människor har en gräns för hur mycket skit man kan ta. Jag har nått min nu. För varje dag som går inser jag bara mer och mer att man bara har sig själv. Varje gång jag behöver er så känns det som att alla vänder ryggen till i en massiv protest. Jag är lektanten, jag ska betala för er, jag ska styra upp saker som ni kan göra. När jag säger att jag mår dåligt att jag behöver prata eller att jag är ledsen eller besviken så blir allt ändå till mitt fel på en millisekund. 

Vad fan har jag gjort er egentligen? Hur fan kan vissa sova om nätterna? Jag kommer inte ens ihåg sist någon ringde mig för att kolla att allt var lugnt, senaste gången jag fick ett tack för att jag offrar mig. Allt jävla skit om att jag inte skulle ställa upp tar jag inte åt mig av. JAG VET att jag gör det. Jag har offrat delar av mig själv för att ni ska bli hela men är det någon som ens bryr sig?

Jag är förbannat less. Bägaren har runnit över. Så varsegoda inta försvarsställning. Säg att jag är sååå lättirriterad, att det är mitt fel eller sätt igång och prata bakom min rygg.

Eller vänta, jag har ett bättre föslag. Skit i allt. Det har ju funkat så jävla bra hitills, varför ändra något som fortfarande fungerar?`

Och jag skiter i vilka som känner sig träffade. Verkligen.  



Dom få som faktiskt kan anstränga sig någon gång ibland, jag får väl tacka er då.
Ni gör mitt liv åtminstoene lite mer lyckligt.