Jag är verkligen en dålig cyklist. Jag vet inte varför jag aldrig fått in flytet men det är ett faktum. Jag har kört in i buskar, krockat med Sanne, ramlat ett x-antal gånger och till och med kört över en person. Trots allt detta så hävdar mina föräldrar att jag var ett av de första barnen som lärde mig att trampa på pedalerna. Jag var den första som tog bort mina stödhjul. Kanske är det därför det har gått snett, jag kanske inte var riktigt redo för att cykla på en "stor" cykel när jag var 4-5 år. Jag skulle behöva stödhjul nu. Inte bara på cykeln utan överhuvudtaget. Med stödhjul är det lättare och det gör inte lika ont när man ramlar.

När jag ramlade förut (nu talar jag inte bara om cykelolyckor) så reste jag mig snabbt. Jag slog ordagrant sönder både ansikte och bakhuvud mot ett stenhårt kakelgolv förra året och reste mig upp för att sedan ramla igen. Trots 5 vändor av kramper och svimattacker så reste jag mig och mådde bra efter varje gång. Det är inte så farligt att nicka kakel när man är lycklig. Nu så krossas jag varje gång jag snubblar till, varje gång som livet inte går som det ska. Kanske bör jag sätta fast stödhjul, använda hjälm och en fullmunderad utrustning tills allt känns lite lättare igen.

Jag klarar inte av att ramla hur många gånger som helst..



Föresten, om man åker dit för att man cyklar full,
heter det rattfylla eller styrfylla då?

/ Erica