Vägen in kändes lång och för en gång skull så kändes vägen hem ännu lägre. En vän mindre. Det är nog tomheten som är värst, att man liksom vet att det tar minst ett år innan vi har lyckats skrapa ihop cash nog för att bege oss till andra sidan jorden. Och ni läsare verkar ju inte vilja göra oss rika heller. Däför så har jag och Ida brainstormat och kommit fram till hur vi ska kunna finansiera vår resa. Tröjor kommer inom kort. Sen blir det musikvideo och bullbak.

Väl på Arlanda var stämningen inte på topp. Vi försökte hålla minerna uppe medans vi surplade kaffe och kämpande för att inte bli för känslosamma. När vi sedan skulle säga hejdå för två och ett halvt år höll det inte längre. Att krama henne för sista gången på fett länge fick våra hjärtan att brista lite till. Vi väntade tills hon gått genom säkerthetkontrollen. Vinkade och bet ihop sen forsade tårarna igen. Hejdå bästis, vi ses om 365 dagar (+/- 30 typ) 

Vidare till donken där vi tröståt och försökte tänka på annat. Garvade åt Fredrik som skrapade rutan i 2 år och andra smått komiska grejer. Nu är det snart dags för pizza, lika bra att feta till det ordentligt när man ändå håller på. Tack Lina för skjusen och vi håller ihop nu. Vi ska göra det bästa av det här.  



Ida hatar Håkan Hellström..

/ La Reina